Inuti Annas huvud Del 2

För någon vecka sen snackade någon i min kyrka Hillsong om att vi Stockholmare ofta har bråttom, vi går fort och så krockar vi i någon random person. Jag har märkt att oftast så bryr vi oss oftast inte utan skyndar oss vidare som inget har hänt. När jag tänkte efter på just det så insåg jag hur sant det var, och även hur tragiskt det är att vi är så egoistiska att vi inte ens kollar hur det gick eller säger förlåt till den man sprang in i. 

Men en sak har jag gått och funderat på, för jag är väldigt klumpig av mig så jag har gått in i flera personer den här veckan och varenda gång det hände så kollade jag mig bakom axeln och gick vidare. Jag sa inte förlåt, kollade om påsen gick sönder eller brydde mig i princip av min medmänniska. Hade mitt beteende om att jag inte ville bry mig eller har jag bara sett hur samhället gjort och har jag har härmat? För även om jag hade i bakrunden av mitt huvud att det var självklart att man sa något så blev man ändå lika chockad när man kom på sig själv att man inte gjorde man själv trodde var självklart. Det jag menar är att jag upptäckte hur svårt det var att ändra sitt beteende i den situationen. 

Jag tror i alla fall att man får öva på att vara en givmild person från där man är till dit man ska. Att man har en positiv inställning även fast det är stressigt, för den där stressiga inställningen kan förstöra någons dag när du bumpar in i personen. Va en glädjespridare, det lönar sig alltid!